Bilden säger allt

Fredagen den tjugonde maj förändrades allt. I skolan avbröts mattatimmen och dagen, veckan, livet förstördes totalt.

Jag har alltid undrat hur det egentligen känns att förlora en nära vän, och om jag skulle klara av smärtan eller falla sönder totalt, men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det själv. Nu har det hänt, och jag saknar ord. Jag kan inte riktigt förklara hur jag mår. Jag är liksom domnad, förvirrad och borta. Lever jag?

Alla ställer frågan varför. Varför just hon, varför just nu, varför skulle det hända över huvud taget. Att en frisk, älskad femtonåring går bort i en trafikolycka är bara fel. Sånt skall inte få hända.

Inget kommer någonsin bli normalt igen. I alla fall känns det så.

Du finns för evigt i mina tankar, Annasarah.
Jag har lärt mig så mycket av dig. Bara din närvaro gjorde mig glad och fick mig att känna mig älskad. Du var en solstråle, och spred kärlek och glädje utan att du kanske ens själv märkte det. Det var så naturligt för dig.

Du tröstade mig utan att jag bett dig om det, och utan att du ens visste varför jag var ledsen. Du var så full av omsorg och omtänksamhet. Du var otrolig.

Jag vet att vi förr eller senare kommer att ses igen, men jag vill inte vänta.

Jag älskar dig.